Hjälplösheten

Oliver hade kolik i 4.5 månad. Det har gått sex och ett halvt år sedan dess och vi mindes att det var jobbigt, att vi varje kväll fram till 2-3 på natten bar, vyssade och rullade vagnen runt runt här hemma. Men exakt hur jobbigt det mindes vi inte förrän nu när vi delvis får uppleva det igen. Tröttheten av sömnbristen, frustrationen och framförallt hjälplösheten i att se vår lilla söta prinsessas smärta. Se paniken i hela kroppen, höra desperationen o vädjan om hjälp i skriken o gråten men inte kunna göra något. Det gör så ont i mamma o pappahjärtat.

Hon har ont i magen i stort sett hela dygnet just nu men smärtan varierar. Just nu har det varit värst 8.00-10.00, mellan 15.30-20.30 ca samt mellan 03.00-04.30. Under dagen lyckas jag få henne sova periodvis om jag promenerar med vagnen så hon får behövlig vila o jag får vila ryggen och öronen. Men varje kväll är jobbig o stackars storebror hör knappt tv:n på kvällarna men han klagar inte utan öser kärlek över lillasyster. Tyvärr är han förkyld nu o i dessa tider när alla pratar om RS-virus år är man lite orolig att det är det han har o rädd han ska smitta lillasyster som lider alldeles tillräckligt. Så vi håller tummarna o kämpar på att bära o trösta stackars liten